Aftonbladetaffären. Sverige är inte ett antisemitiskt land, och svensk press är inte antisemitisk. Men det finns antisemitism i Sverige, likväl som det ibland förekommer antisemitiskt färgade artiklar även i respekterade tidningar.

Donald Boströms famösa, spekulativa artikel i Aftonbladets kulturdel om påstådda israeliska organstölder, med tydliga anspelningar på äldre vandringssägner om judiska ritualmord, är tyvärr inget enstaka undantag. Sveriges största dagstidning Aftonbladet har flera gånger tidigare publicerat artiklar och bilder som anspelar på klassisk antisemitism, vilket Jonathan Leman och Charlotte Wiberg redogör för i en artikel på Newsmill. Ett annat uppmärksammat exempel är tidskriften Ordfront som för några år sedan publicerade en artikel där frilansjournalisten Johannes Wahlström med hjälp av fabricerade intervjuer använde sig av den slitna konspirationsteorin om att judarna styr massmedierna. Wahlström hävdade att det fanns en plan där staten Israel med hjälp av sinistra lobbygrupper skulle tysta svenska journalister. En journalist som i artikeln vittnade till stöd för Wahlströms tes var en viss Donald Boström.

Ordfronts chefredaktör Johan Berggren bad senare om ursäkt för att ha publicerat artikeln. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin tänker dock inte be om ursäkt för sin publicering av Boströms artikel om organstölder. Tvärtom har han, precis som tidningens politiska redaktör Helle Klein och kulturredaktör Åsa Linderborg, försvarat den och de ytterst obehagliga spekulationer som Donald Boström och Aftonbladet ägnar sig åt. Om det beror på grunda kunskaper om den antijudiska idévärlden eller enbart nonchalans inför den kan man fundera över. Kanske är det både och. Men det faktum att Åsa Linderborg upprepade gånger tidigare glidit på formuleringarna och ifrågasatt forskning om antisemitism är inte obetydligt i sammanhanget.

Den lätthet med vilken Aftonbladets redaktörer tar på spridningen av hat och fördomar är oroande. Det gör inte saken bättre att det sker under förment Israelkritisk flagg. Här utnyttjas en legitim debatt och kritik kring israelisk ockupationspolitik för att med hjälp av unken klassisk antijudisk retorik istället demonisera ett favorithatobjekt hos redaktör och skribent, staten Israel.

Den andra sidan av affären handlar om vår svenska yttrandefrihet och pressfrihet. Med den följer att Aftonbladet, precis som exempelvis högerextrema Nationell Idag, har rätt att publicera antisemitiska, muslimfientliga eller andra fördomsfulla texter om olika folkgrupper. Om innehållet i artiklarna kan anses utgöra förtal eller hets mot folkgrupp så kan ansvarig utgivare i efterhand dömas i domstol.

Det här är väldigt viktiga principer i svensk demokrati, och i ett läge som detta måste de försvaras. Att den svenska regeringen skulle ge efter för krav från den israeliska och fördöma Aftonbladets publicering är orimligt. Att Aftonbladets redaktörer däremot måste tåla hård kritik och debatt är något annat. Nu försöker tidningen gömma sig bakom en självpåtagen offerroll och krigsrubriker om hotad yttrandefrihet istället för att ta tag i sin egen smutsiga byk.

Läs gärna även den israeliska fredsaktivisten Anna Veeders bloggtexter och Newsmillartikel på ämnet.

Svenska kommittén mot antisemitism kritiserar Aftonbladet.

Expressens Björn Wiman skriver bra.

För den som vill fördjupa sig i förekomsten av antisemitism i svensk press och debatt efter andra världskriget kan jag rekommendera idéhistorikern Henrik Bachners bok Återkomsten (Natur & Kultur).

Uppdatering: Håkan Holmberg i Upsala Nya Tidning om vikten av att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Yttrandefrihet. Det är nästan komiskt att se hur inbitna antidemokrater plötsligt börjar skrika efter “demokrati” så fort de hamnar ute i kylan. Senast i raden är de svenska nazister som menar att det i yttrandefrihetens namn är varje bokhandlares skyldighet att tillhandahålla grov nazistisk propaganda, där till exempel Förintelsen av judar förnekas.

Läs mer »