Antisemitism. I senaste nyhetsbrevet från Svenska kommittén mot antisemitism bidrar jag med en text om en oroväckande tendens inom organisationen Palestinagrupperna i Sverige.

Palestinagrupperna ser “Israellobby” bakom engagemang mot antisemitism

Det finns starka skäl att vara bekymrad över tillståndet i organisationen Palestinagrupperna i Sverige.

I nummer 4/2009 av tidskriften Palestina Nu har organisationen börjat se spöken.

När kriget i Gaza bröt ut förra vintern var jag en av många svenskar som starkt berördes av de rapporter som kom från området. Jag var mycket kritisk till Israels krigföring och skrev därför på ett upprop som protesterade mot övergrepp på civila.

Jag sympatiserar med den palestinska saken; att få ett slut på ockupationen, och bilda en självständig, palestinsk stat. Jag tror det är till gagn för båda parter i konflikten.

För mig är det självklart att kunna hysa sympatier för såväl palestinier i Gaza som judar i Sverige eller någon annanstans. Tyvärr verkar inte de svenska Palestinagrupperna hålla med om det. I sin tidskrift stämplar man mitt engagemang mot antisemitism som ett försvar av israelisk krigföring, och utnämner mig till en av talespersonerna för “den svenska Israellobbyn”. Orsaken är en artikel som jag skrev efter förra vinterns krig.

För samtidigt som den israeliska militärmakten gick hårt fram i Gaza så hände andra saker på ett helt annat plan, i andra delar av världen. Judar och judiska symboler i Sverige och andra länder attackerades. På flera svenska bloggar skrevs saker om judar som tidigare varit tabu. Någonting verkade ha hänt, någon form av fördämning verkade ha brustit.

I Luleå valde domkyrkoförsamlingen att på grund av Israels krigföring i Gaza ställa in det årliga fackeltåget till minne av Förintelsens offer, och av samma skäl hoppade en regissör vid Helsingborgs stadsteater av arbetet med en pjäs om en judes upplevelser i ett nazistiskt koncentrationsläger.

Judar över hela världen, såväl levande som döda, fick kollektivt bära ansvaret för vad den israeliska regeringen gjorde. Precis som så många gånger förr.

Om detta handlade min artikel på Expressens kultursida den 27 januari förra året, självaste minnesdagen av Förintelsen. Jag skrev att jag var orolig över att så många debattörer och politiker som annars brukar hålla hög svansföring i antirasistiska frågor nu var tysta. Och jag fördömde samtidigt den israeliska krigföringen i Gaza.

En person som jag nämnde i artikeln var Anna Wester, informationsansvarig i Palestinagrupperna och redaktör för tidningen Palestina Nu. Anledningen var att hon i sin egen blogg försvarade och rekommenderade en av de då mest antisemitiska bloggarna i Sverige, en blogg som senare kritiserades hårt av Svenska kommittén mot antisemitism för delar av dess innehåll.

Bloggen drivs av vänsterpartisten Jan-Inge “Jinge” Flücht i sken av någon förment form av “Israelkritik”. Anna Westers rekommendationer av bloggen skedde också under en period då antisemiten Lasse Wilhelmson var en återkommande gästskribent på den. Där påstods bland annat att en världsomspännande sionistisk elit planerat såväl den globala finanskrisen som 11 septemberattentaten av ren och skär ondska, och judendomen framställdes som orsak till israeliska soldaters brutala behandling av palestinier och knöts till anklagelser om förgiftat palestinskt dricksvatten.

Att Palestinagrupperna efter min kritiska artikel pekar ut mig som en ledande företrädare för “Israellobbyn” är nästan lite komiskt, men ack så förutsägbart. Mönstret känns igen från förr.

Även åtalet mot Ahmed Rami för hans grova nazistiska propaganda i Radio Islam i slutet av 80-talet var enligt Palestinagruppernas nuvarande ordförande Per Gahrton “ett illavarslande tecken på undfallenhet för en resursstark lobbyverksamhet”, ett sätt att enligt Gahrton vända uppmärksamheten från “israeliska grymheter”.

Gahrton tvingades efter domen mot Radio Islam att byta fot. Rami fälldes för hets mot folkgrupp på flera punkter och hamnade bakom lås och bom. Anna Wester och Palestinagrupperna har sent omsider även tagit avstånd från Lasse Wilhelmson, efter att Wilhelmson under året som gått offentligt börjat ifrågasätta Förintelsen och torgföra allt mer vidsträckta konspirationsteorier om judar.

Att personer som inte kan känna igen den mest uppenbara antisemitism bara för att den framförs bakom Israelkritiska slagord, även ser i syne vad gäller “Israellobbyn” är kanske inte så förvånande. Men väldigt tråkigt för en organisation som har en så viktig fråga att jobba för.

Läs hela nyhetsbrevet från SKMA som pdf här.

Donald Boströmaffären. Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism, och journalisten Charlotte Wiberg, skriver i DN idag (finns ej på dn.se) om hur Aftonbladet försöker blanda bort korten genom att hänvisa till en sedan länge känd israelisk skandal, i sina desperata strävanden efter att rättfärdiga sin famösa publicering av Donald Boströms ogrundade teorier om en internationell judisk organstöldshärva.

Utdrag ur artikeln:

Faktum kvarstår. Utan någon som helst bevisning hävdade Donald Boström att staten Israel systematiskt mördade palestinier i syfte att plundra dem på organ. Boström sökte dessutom göra gällande att unga palestinier ”fångats in, och … ofrivilligt fått agera organreserv innan de dödats”. Det hela kopplades även till en kampanj för organdonationer i Israel. ”Samtidigt som denna organkampanj pågick försvann unga palestinska män som levererades tillbaka nattetid till sina byar fem dygn senare, döda och uppsprättade”, står det i texten.

Så byggs en mening naturligtvis inte upp om inte ett orsakssamband antyds. Och det orsakssambandet består inte bara i organstölder utan i aktivt dödande av palestinier. Boström låter ett ”stort antal” palestinska familjer yttra misstanken att ”deras söner blivit bestulna på organ innan de dödades”.

De föregivna förbrytelserna i Israel associeras på ett dunkelt sätt till en korruptionshärva i New Jersey och gripandet av en judisk man involverad i organhandel. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg kallar nu (i ”Medierna”, P 1 2/1) sammankopplingen med New Jersey-skandalen för ”olycklig” och hävdar att det för henne själv hela tiden varit ”självklart att det här inte hörde ihop med New Jersey”.

Att hon själv i Aftonbladet (”Granska Israel!” 21/8) spätt på den ”olyckliga sammankopplingen” då hon i en sammanfattning av Boströmartikeln utökade den underförstådda amerikansk-judiska involveringen till att innefatta ”ett tjugotal rabbiner” som skulle vara anklagade för ”penningtvätt och illegal organhandel med kopplingar till Israel”, är något hon nu förtiger.

Läs hela artikeln här.

Uppdatering: Jonathan Leman avslöjar hur den socialdemokratiska toppolitikern Carin Jämtin hyllar Donald Boströms artikel.

Aftonbladetaffären. Sverige är inte ett antisemitiskt land, och svensk press är inte antisemitisk. Men det finns antisemitism i Sverige, likväl som det ibland förekommer antisemitiskt färgade artiklar även i respekterade tidningar.

Donald Boströms famösa, spekulativa artikel i Aftonbladets kulturdel om påstådda israeliska organstölder, med tydliga anspelningar på äldre vandringssägner om judiska ritualmord, är tyvärr inget enstaka undantag. Sveriges största dagstidning Aftonbladet har flera gånger tidigare publicerat artiklar och bilder som anspelar på klassisk antisemitism, vilket Jonathan Leman och Charlotte Wiberg redogör för i en artikel på Newsmill. Ett annat uppmärksammat exempel är tidskriften Ordfront som för några år sedan publicerade en artikel där frilansjournalisten Johannes Wahlström med hjälp av fabricerade intervjuer använde sig av den slitna konspirationsteorin om att judarna styr massmedierna. Wahlström hävdade att det fanns en plan där staten Israel med hjälp av sinistra lobbygrupper skulle tysta svenska journalister. En journalist som i artikeln vittnade till stöd för Wahlströms tes var en viss Donald Boström.

Ordfronts chefredaktör Johan Berggren bad senare om ursäkt för att ha publicerat artikeln. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin tänker dock inte be om ursäkt för sin publicering av Boströms artikel om organstölder. Tvärtom har han, precis som tidningens politiska redaktör Helle Klein och kulturredaktör Åsa Linderborg, försvarat den och de ytterst obehagliga spekulationer som Donald Boström och Aftonbladet ägnar sig åt. Om det beror på grunda kunskaper om den antijudiska idévärlden eller enbart nonchalans inför den kan man fundera över. Kanske är det både och. Men det faktum att Åsa Linderborg upprepade gånger tidigare glidit på formuleringarna och ifrågasatt forskning om antisemitism är inte obetydligt i sammanhanget.

Den lätthet med vilken Aftonbladets redaktörer tar på spridningen av hat och fördomar är oroande. Det gör inte saken bättre att det sker under förment Israelkritisk flagg. Här utnyttjas en legitim debatt och kritik kring israelisk ockupationspolitik för att med hjälp av unken klassisk antijudisk retorik istället demonisera ett favorithatobjekt hos redaktör och skribent, staten Israel.

Den andra sidan av affären handlar om vår svenska yttrandefrihet och pressfrihet. Med den följer att Aftonbladet, precis som exempelvis högerextrema Nationell Idag, har rätt att publicera antisemitiska, muslimfientliga eller andra fördomsfulla texter om olika folkgrupper. Om innehållet i artiklarna kan anses utgöra förtal eller hets mot folkgrupp så kan ansvarig utgivare i efterhand dömas i domstol.

Det här är väldigt viktiga principer i svensk demokrati, och i ett läge som detta måste de försvaras. Att den svenska regeringen skulle ge efter för krav från den israeliska och fördöma Aftonbladets publicering är orimligt. Att Aftonbladets redaktörer däremot måste tåla hård kritik och debatt är något annat. Nu försöker tidningen gömma sig bakom en självpåtagen offerroll och krigsrubriker om hotad yttrandefrihet istället för att ta tag i sin egen smutsiga byk.

Läs gärna även den israeliska fredsaktivisten Anna Veeders bloggtexter och Newsmillartikel på ämnet.

Svenska kommittén mot antisemitism kritiserar Aftonbladet.

Expressens Björn Wiman skriver bra.

För den som vill fördjupa sig i förekomsten av antisemitism i svensk press och debatt efter andra världskriget kan jag rekommendera idéhistorikern Henrik Bachners bok Återkomsten (Natur & Kultur).

Uppdatering: Håkan Holmberg i Upsala Nya Tidning om vikten av att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Antisemitism. Jan-Inge Flücht, Jinge, har förärat mig en plats i den så omtalade “Israellobbyn”. Men inte bara det, han låter även sina läsare förstå att jag är “lobbyns” främsta representant, och låter påskina att jag arbetar på uppmaning direkt från Israel.

Läs mer »

Antisemitism. En mycket läsvärd ledarartikel i Upsala Nya Tidning om Lars Ohlys och vänsterpartiets reaktion efter att Svenska kommittén mot antisemitism uppmärksammade antisemitismen på en av Ohlys favoritbloggar.

Läs mer »

Antisemitism. Svenska kommittén mot antisemitism, SKMA, uppmärksammar i en debattartikel i Sydsvenskan hur en av Lars Ohlys favoribloggar, Jinge.se, präglas av många antisemitiska texter. Men Lars Ohly tycker att bloggen alltid är “uppdaterad och aktuell”.

Läs mer »