Martin Telinius, Fil. Mag. i statsvetenskap, skriver här om en förenande länk mellan vitt skilda ideologiska extremistmiljöer: antisemitismen.

Gästinlägg. Nyligen demonstrerade islamister och nazister tillsammans på Sergels torg i Stockholm mot sionismen. Antisemitismen förenar över politiska, kulturella och etniska gränser. Att detta hat finns bland nazister är välkänt. Nazister hatar judar. Men idag är detta hat inte bara förknippat med nazister utan även med en del vänsterextrema rörelser och islamister. I kampen mot judarna, som ofta kamoufleras till kamp mot sionism och Israel, blir fiender vänner, om än endast för en stund.

Även om dessa tre extremgrupper är marginaliserade i det svenska samhället så åtnjuter islamisterna stort stöd i Mellanöstern där deras två största partier, Hizballah i Libanon och Hamas i Gaza, sitter i parlamenten med stor makt. Dessa två partier vars fundament grundar sig på ett djupt judehat, antisemitiska konspirationsteorier och Förintelseförnekelse ses som förebilder hos svenska islamister, nazister och vänstergrupper, i synnerhet i deras kamp mot Israel och i förlängningen, judarna.

I min magisteruppsats som jag skrev 2006 i statsvetenskap, avhandlade jag vad som förenar nazister och islamister när det gäller antisemitism, med utgångspunkt från några webbsidor knutna till dessa ideologiska miljöer.
Det gemensamma kan sammanfattas i tre punkter:

* Konspirationsteorier riktade mot judar. Som att judar styr medierna, eller en hemlig judisk sammansvärjning för att störta Islam eller den vita svenska rasen, etc.

* Totalt eller delvist förnekande och/eller förringande av Förintelsen. Syftet är att smutskasta judarna, framställa dem som lögnare och rentvå nazismen, samt eliminera argumentet att Israel bildades på grund av Förintelsen.

* Totalt hat mot den judiska staten Israel och stöd för islamiska terrorrörelser.

Historiskt sett är denna så kallade oheliga allians mellan två olika grupper som finner en gemensam ståndpunkt att enas vid, antisemitismen, inte något nytt. Under andra världskriget existerade det en mer politisk och ideologisk snarare än militär allians mellan Adolf Hitler och palestiniernas ledare Haj Amin al-Husseini. Den senare var stormufti i Jerusalem och hade valts till ledare över palestinierna. Valet av honom var ganska självklart. Hans rivaler hade antingen mördats av hans klan eller skrämts till tystnad till dess att bara en kandidat återstod, nämligen han själv. Palestinierna som helhet hade lite att säga till om i valet av ledare.

al-Husseini var en brinnande antisemit som mellan 1941-45 vistades i Berlin inbjuden av Hitler. Han deltog i radiosändningar på arabiska som uppmanade till jihad mot judarna och de allierade samt organiserade uppsättandet av muslimska SS enheter som begick krigsbrott på Balkan. Efter kriget flydde al-Husseini till Egypten där han levde fram till sin död, utan att utlämnas för de krigsförbrytelser han begick. Idag är han en förebild för både islamister och nazister vad gäller hatet över blockgränserna.

Samtidigt som medierna ser med avsky på nazismens judehat så behandlas hatet bland vänstern och hos islamister annorlunda. Det skulle behövas ytterligare studier på området för att belysa varför det är så. Detta är dock ett känsligt ämne. Vänstern har allt sedan 1945, då Sovjet stod som en av segrarmakterna i andra världskriget, alltid kunnat hävda att de var en av drivkrafterna som besegrade nazisternas antisemitism. Därmed är vänstern per automatik rumsren enligt många, trots att många av dess medlemmar gått ut och gett sitt stöd till totalitära antijudiska rörelser som Hamas och Hizballah.

Adolf Hitler skrev 1945 i sitt politiska testamente att det skulle ta tusen år innan antisemitismen skulle återkomma till Europa. Hitler hade fel. Det tog inte tusen år - det tog mindre än 60.
Även om hatet inte är annorlunda idag så tar det sig andra former. En modern variant av antisemitism är ofta, men inte alltid, antisionism. Det kan yttra sig i delegitimisering av Israel som en judisk stat, och uppmaningar till bojkotter av den judiska staten, dess institutioner och individer. Nu senast blev ett israeliskt universitet uteslutet ur en tävling för framställandet av solenergi i Spanien, baserat på att Israel inte följer internationella lagar. Inga andra länder ställs det så stora krav på som på Israel, vilket är en medveten strategi för att isolera Israel och dess judiska medborgare.

Andra varianter kan vara att jämställa Israel med Nazityskland: att judar är blodtörstiga djur som äter arabiska barn och utrotar dem i koncentrationsläger. Dessa föreställningar har kunnat observeras såväl i vänstersammanhang som hos islamister. Den senare gruppen använder sig också av en religiöst motiverad antisemitism där de menar att judar en gång försökte döda profeten Mohammed och därmed förlorade sitt existensberättigande.

Islamisterna, som förespråkar en politiserad Islam, ser även judarna som Israels representanter oavsett om de bor i Israel eller inte. En vanlig kommentar bland kritiker är att staten Israels politik eskalerar antisemitismen i världen. Personligen hävdar jag att detta är ett felaktigt resonemang. Antisemitismen fanns i Mellanöstern långt före Israels bildande 1948. Däremot kan man säga att Israel fungerade som en katalysator för en redan existerande, djupt rotad antisemitism i den arabiska världen.

Det är ingen tvekan om att antisemitismen har ökat under snare år i Europa och i Sverige. När det gäller Förintelseförnekelse så kom en svensk gymnasielärare ut som förnekare när han 2006 reste till Teheran och till president Ahmadinejads konferens som gick ut på att förneka Förintelsen. Läraren köptes vid hemkomsten till Sverige ut från sin tjänst som lärare och händelsen tystades ner.

Under tennismatchen mellan Sverige och Israel i Malmö tidigare i år demonstrerade vänstergrupper, autonoma och islamister tillsammans, förenade över blockgränserna i sitt hat mot Israel och i förlängningen judarna. Även nazister hade visat intresse för att delta i demonstrationen. Det ropades ut att judarna i Israel är dagens nazister, att Israel skulle utrotas och både Hamas och Hizballahs fanor vajade i vinden tillsammans med den röda flaggan. Detta är en utveckling som inte bara är skrämmande, utan även ett reellt hot mot den svenska demokratin och det öppna samhälle som vi lever i idag.

Martin Telinius, Fil. Mag. statsvetenskap.