Lästips. Idéhistorikern Henrik Bachner gör i DN en bra analys och sammanfattning av Aftonbladetgate. Ett par utdrag:

“Den israeliska reaktionen har dock kommit som en skänk från ovan för dem som ogärna vill diskutera det faktiska budskapet i Boströms artikel. För Aftonbladets del har den också inneburit att debatten om tidningens förhållningssätt till Israel såväl som till antisemitismen hamnat i skymundan.

Såväl Boström som Aftonbladets ledning söker nu framställa sig som yttrandefrihetskämpar och offer för en orkestrerad ‘hatkampanj’. De är ingetdera. Överdrifterna från israeliskt håll rubbar på intet sätt det faktum att tidningen genom att trycka Boströms artikel gjort sig skyldig till ett allvarligt övertramp som utlöst berättigad kritik.”

(…)

“Som många påpekat påminner Boströms hopkok om historiska mytbildningar om judar. Det gäller dels stereotyper om ondska, girighet och konspirationer, dels legenden om ritualmord. Den senare uppstod under högmedeltiden. Judar anklagades för att mörda kristna barn i syfte att använda deras blod i det osyrade bröd som används i samband med den judiska påsken. Beskyllningen har levt vidare långt in i modern tid och har vid upprepade tillfällen lett till omfattande förföljelse.

Spår av dessa och andra föreställningar påverkar - ofta omedvetet - ännu i dag tänkandet om judar inom vissa europeiska opinioner. De aktiveras av och anpassas till samtida politiska konflikter och behov. Staten Israel utgör i sammanhanget en central projektionsskärm.

Av detta förhållande - väl belagt i en omfattande forskning - varken kan eller ska dras slutsatsen att kritik mot Israels politik i någon generell mening skulle vara färgad av fördomar mot judar. Ingenting pekar på att så skulle vara fallet. Men antisemitism existerar, även i debatten om Israel, och det är viktigt att det finns en medvetenhet om detta.”

Aftonbladetaffären. Sverige är inte ett antisemitiskt land, och svensk press är inte antisemitisk. Men det finns antisemitism i Sverige, likväl som det ibland förekommer antisemitiskt färgade artiklar även i respekterade tidningar.

Donald Boströms famösa, spekulativa artikel i Aftonbladets kulturdel om påstådda israeliska organstölder, med tydliga anspelningar på äldre vandringssägner om judiska ritualmord, är tyvärr inget enstaka undantag. Sveriges största dagstidning Aftonbladet har flera gånger tidigare publicerat artiklar och bilder som anspelar på klassisk antisemitism, vilket Jonathan Leman och Charlotte Wiberg redogör för i en artikel på Newsmill. Ett annat uppmärksammat exempel är tidskriften Ordfront som för några år sedan publicerade en artikel där frilansjournalisten Johannes Wahlström med hjälp av fabricerade intervjuer använde sig av den slitna konspirationsteorin om att judarna styr massmedierna. Wahlström hävdade att det fanns en plan där staten Israel med hjälp av sinistra lobbygrupper skulle tysta svenska journalister. En journalist som i artikeln vittnade till stöd för Wahlströms tes var en viss Donald Boström.

Ordfronts chefredaktör Johan Berggren bad senare om ursäkt för att ha publicerat artikeln. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin tänker dock inte be om ursäkt för sin publicering av Boströms artikel om organstölder. Tvärtom har han, precis som tidningens politiska redaktör Helle Klein och kulturredaktör Åsa Linderborg, försvarat den och de ytterst obehagliga spekulationer som Donald Boström och Aftonbladet ägnar sig åt. Om det beror på grunda kunskaper om den antijudiska idévärlden eller enbart nonchalans inför den kan man fundera över. Kanske är det både och. Men det faktum att Åsa Linderborg upprepade gånger tidigare glidit på formuleringarna och ifrågasatt forskning om antisemitism är inte obetydligt i sammanhanget.

Den lätthet med vilken Aftonbladets redaktörer tar på spridningen av hat och fördomar är oroande. Det gör inte saken bättre att det sker under förment Israelkritisk flagg. Här utnyttjas en legitim debatt och kritik kring israelisk ockupationspolitik för att med hjälp av unken klassisk antijudisk retorik istället demonisera ett favorithatobjekt hos redaktör och skribent, staten Israel.

Den andra sidan av affären handlar om vår svenska yttrandefrihet och pressfrihet. Med den följer att Aftonbladet, precis som exempelvis högerextrema Nationell Idag, har rätt att publicera antisemitiska, muslimfientliga eller andra fördomsfulla texter om olika folkgrupper. Om innehållet i artiklarna kan anses utgöra förtal eller hets mot folkgrupp så kan ansvarig utgivare i efterhand dömas i domstol.

Det här är väldigt viktiga principer i svensk demokrati, och i ett läge som detta måste de försvaras. Att den svenska regeringen skulle ge efter för krav från den israeliska och fördöma Aftonbladets publicering är orimligt. Att Aftonbladets redaktörer däremot måste tåla hård kritik och debatt är något annat. Nu försöker tidningen gömma sig bakom en självpåtagen offerroll och krigsrubriker om hotad yttrandefrihet istället för att ta tag i sin egen smutsiga byk.

Läs gärna även den israeliska fredsaktivisten Anna Veeders bloggtexter och Newsmillartikel på ämnet.

Svenska kommittén mot antisemitism kritiserar Aftonbladet.

Expressens Björn Wiman skriver bra.

För den som vill fördjupa sig i förekomsten av antisemitism i svensk press och debatt efter andra världskriget kan jag rekommendera idéhistorikern Henrik Bachners bok Återkomsten (Natur & Kultur).

Uppdatering: Håkan Holmberg i Upsala Nya Tidning om vikten av att hålla två tankar i huvudet samtidigt.