Ilmar Reepalu-affären. När jag själv inte har tid att skriva så tipsar jag gärna om andras kloka ord. Mycket har redan sagts och skrivits om kommunalrådet Ilmar Reepalus famösa uttalanden om hatbrotten mot judar i Malmö. Jonathan Leman förklarar i detta inlägg på ett föredömligt sätt var en stor del av problemet ligger, med anledning av att kulturskribenten Petter Larsson gått ut och försvarat Reepalu genom att själv rationalisera hatet. Ett utdrag ur Lemans text:

Man kan inte vara antirasist och samtidigt anse att orsaken till rasistiska hatbrott eller hat mot något grupp ligger någon annanstans än hos den som hatar eller hos den som utför hatbrott. Däremot är det inget konstigt att hävda att det som sker i Mellanöstern kan trigga en redan existerande judefientlighet och användas som en förevändning för att angripa judar.Petter Larsson, däremot, förklarar agerandet från andra judar som grundorsaken till hatet mot judar i Sverige. Det är en hållning som innebär att hatet ges någon form av legitimitet. Att den åsikten uttrycks av någon som kallar sig antirasist borde vara sensationellt.

Det är precis samma sak som de förklaringar till islamofobiska hatbrott som man kunde se (och fortfarande kan se) från en del håll i kölvattnet av terrordåd i Storbritannien och i USA. Orsaken till fientligheten mot muslimer är muslimska terrorister, hette det då. Terrordåd utförda av enstaka muslimer kan trigga igång och aktivera antimuslimska stämningar men är inte grundorsaken till hat mot muslimer. Larsson har aldrig, på samma sätt som när det gäller det antijudiska, förklarat det antimuslimska med andra muslimers agerande.

(…)

Det vore också intressant att höra Petter Larssons kommentarer till hatet mot muslimer i Södertälje som drivit muslimska familjer på flykt från en del bostadsområden. En fråga som Sakine Madon gjort mycket för att lyfta. Kristna ungdomar med rötter i Mellanöstern har all anledning att känna ilska och sorg över vad som drabbat kristna i olika länder i Mellanöstern. Men, bland de som kommenterat situationen (som fått allt för lite uppmärksamhet) för Södertäljes muslimer finns som tur är ingen, vad jag kunnat se, som rationaliserat fientlighet mot muslimer som ett svar på hur andra muslimer på något annat ställe på jorden behandlar kristna.

Att förklara rasism på ett sätt som i praktiken innebär en rationalisering av hatet är alltid att gå rasisters ärenden. Det spelar ingen roll om det är en etniskt svensk tonåring som legitimerar sin främlingsfientlighet med att en kompis blivit rånad av en invandrare, en arabisk-svensk ungdom som förklarar sitt judehat med det som drabbat människor i Gaza eller en kristen tonåring med rötter i Mellanöstern som förklarar sin fientlighet mot muslimer i Sverige med att muslimer i Mellanöstern tvingat dennes familj att fly hit. Som Ungdom mot rasism brukar säga: “Rasismen är problemet!”

Läs hela inlägget här.

Donald Boströmaffären. Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism, och journalisten Charlotte Wiberg, skriver i DN idag (finns ej på dn.se) om hur Aftonbladet försöker blanda bort korten genom att hänvisa till en sedan länge känd israelisk skandal, i sina desperata strävanden efter att rättfärdiga sin famösa publicering av Donald Boströms ogrundade teorier om en internationell judisk organstöldshärva.

Utdrag ur artikeln:

Faktum kvarstår. Utan någon som helst bevisning hävdade Donald Boström att staten Israel systematiskt mördade palestinier i syfte att plundra dem på organ. Boström sökte dessutom göra gällande att unga palestinier ”fångats in, och … ofrivilligt fått agera organreserv innan de dödats”. Det hela kopplades även till en kampanj för organdonationer i Israel. ”Samtidigt som denna organkampanj pågick försvann unga palestinska män som levererades tillbaka nattetid till sina byar fem dygn senare, döda och uppsprättade”, står det i texten.

Så byggs en mening naturligtvis inte upp om inte ett orsakssamband antyds. Och det orsakssambandet består inte bara i organstölder utan i aktivt dödande av palestinier. Boström låter ett ”stort antal” palestinska familjer yttra misstanken att ”deras söner blivit bestulna på organ innan de dödades”.

De föregivna förbrytelserna i Israel associeras på ett dunkelt sätt till en korruptionshärva i New Jersey och gripandet av en judisk man involverad i organhandel. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg kallar nu (i ”Medierna”, P 1 2/1) sammankopplingen med New Jersey-skandalen för ”olycklig” och hävdar att det för henne själv hela tiden varit ”självklart att det här inte hörde ihop med New Jersey”.

Att hon själv i Aftonbladet (”Granska Israel!” 21/8) spätt på den ”olyckliga sammankopplingen” då hon i en sammanfattning av Boströmartikeln utökade den underförstådda amerikansk-judiska involveringen till att innefatta ”ett tjugotal rabbiner” som skulle vara anklagade för ”penningtvätt och illegal organhandel med kopplingar till Israel”, är något hon nu förtiger.

Läs hela artikeln här.

Uppdatering: Jonathan Leman avslöjar hur den socialdemokratiska toppolitikern Carin Jämtin hyllar Donald Boströms artikel.

Lästips. Idéhistorikern Henrik Bachner har släppt en ny bok, “Judefrågan - Debatt om antisemitism i 1930-talets Sverige” (Atlantis Bokförlag). Den har hittills fått bra recensioner i Expressen och Corren. Jag har själv ännu inte hunnit läsa den.

Här är förlagets beskrivning av boken:

“År 1933 fick Sverige en ny granne i söder: en nazistisk diktatur buren av radikal antisemitism. På nära håll iakttogs under de följande åren hur en rasistisk ideologi omsattes i praktisk politik. Men hur förstods det nazistiska judehatet från svensk horisont? Och hur förklarades antisemitismen som företeelse?
Med utgångspunkt i dessa frågor belyser idéhistorikern Henrik Bachner konservativ, socialdemokratisk och kristen idédebatt i 1930-talets Sverige. Boken visar hur uppfattningar skiftade inom och mellan dessa opinioner, men den blottlägger också hur förståelsen av antisemitismen ofta färgades av den fördom som analyserades. Även motståndare till nazismen såg inte sällan på judehat som i någon mening självförvållat. Fram träder en delvis ny bild av den svenska debatten om ‘judefrågan’ åren före Förintelsen.”

“Tyvärr har vi samma tendenser inom vänstern, FiB/K och Palestinagrupperna när det gäller judarnas historia, deras rasistiska religion och Talmudiska ideologi, som gör dem farliga med sitt otillbörliga inflytande på världspolitiken och historieskrivningen.”

Så uttrycker sig Bengt Holmgren, en ganska flitig skribent på FiBforum, en öppen mejlingslista som administreras av föreningen Folket i Bild/Kulturfront. För säkerhets skull har föreningen skrivit en brasklapp om att “varje deltagare ansvarar själv för sina ord”.

Under de senaste två månaderna har jag i samband med research för P1-programmet Kalibers reportage om judehatarna kring den svenske islamisten Mohamed Omar följt diskussionen på FiBforum. Det har varit en ganska nedslående studie. En hel del av det som skrivs i forumet är grovt antisemitiskt.

Bengt Holmgren är en av dem som uttrycker sig grövst. Han deltog i Mohamed Omars “antisionistiska” demonstration på Sergels torg tillsammans med högerextremister den 20 september och uttryckte sig senare så här på FiB forum om föreningen FiB Kulturfronts officiella avståndstagande från demonstrationen:

“Min stilla misstanke är att det faktiskt krupit in sionistiskt judiska intressen inom ledningen eller åtminstone ett visst mått av sympati för deras intressen att FiB/K fullständigt tappat greppet om yttrandefrihetsfrågan. Det visar i så fall bara på hur farliga sionisterna är även i vår omedelbara närhet och att man inte varit uppmärksam inom FiB/K.”

Bengt Holmgren tycker i ett annat inlägg att man ska kunna diskutera “judefrågan”:

“Man bör kunna diskutera även de s k känsliga frågorna som judefrågan i sammanhanget annars missar man något väsentligt. Relationen mellan judendomen och sionismen är så tätt sammanbunden att de nästan blivit ett. Det går därför inte att bortse från att diskutera judendomen och dess makt i världen.”

I ett annat inlägg försöker Bengt Holmgren utreda “antisemitismen som begrepp”:

“Själva begreppet antisemitism har idag valts att omfatta enbart judar. Detta har med största sannoliket införts med benägen hjälp av sionisterna och är idag ett sionistiskt begrepp för att urskilja judar från alla andra i världen och kalla judarna för ett folk, ett exklusivt utvalt folk med särskiljda rättigheter att behärska och terrorisera andra folk med hänvisning till religiösa urkunder, inte folkrätten.”

En annan flitig skribent på diskussionslistan och mångårig medlem i FiB/K, Dennis Zackrisson, svarar instämmande: “Bra utrett, Bengt!”

Dennis Zackrisson var en av dem som försvarade judehataren Ahmed Rami när han spred sin naziinspererade propaganda  i slutet av 80-talet. Zackrisson skriver i ett inlägg på Fibforum att han med vetskap om alla Mohamed Omars tillkortakommanden ändå betraktar honom “som en tillgång för palestinakampen”, och att han inte heller har några problem att demonstrera tillsammans med Omar.

Janne Bjernfeldt, en annan listmedlem, hävdar att de flesta palestinier i Sverige stödjer Mohamed Omar, och skriver så här om det starka motstånd som finns inom vänstern mot Omars “enhetsfront”:

“En antiimperialistisk rörelse där alla tycker lika kommer aldrig att existera. Det trodde jag faktiskt att alla i och runt FiB/K hade tagit till sig. Men kanske det är som en medlem i FiB/K påpekade för mig för några veckor sedan, att största delen av vänstern INTE är antiimperialistisk.”

Den i Kalibers reportage omtalade Lasse Wilhelmson skriver ofta inlägg på FibForum. Efter föreningen FiB Kulturftonts offentliga avståndstagande från hans åsikter och den debatt som uppstod bland personer kring föreningen så skrev han:

“Man kan inte samtidigt försvara yttrande- och tryckfriheten och undvika att dra på sig ‘antisemit’-jägarnas smutskastningskampanjer, eftersom syftet med de senare är att just strypa yttrandefriheten. I valet mellan dessa, har FiB kulturfront nu inte bara offrat sin portalparoll, utan även frivilligt underkastat sig den sionistiserade kulturelitens hegenomi i svensk debatt. (…) De diskussioner som nu pågår kommer leda till en vänster som avgränsar sig gentemot sionismen (som är den vidrigaste formen av rasism) och en höger som avgränsar sig gentemot rasismen i sin syn på invandrare och invandringspolitiken. Detta kommer att göra det möjligt att skapa en antisionistisk enhetsfront i Sverige. Denna utveckling sker nu överallt i västvärlden och är ett uttryck för ökade motsättningar mellan världens folk och den sionistiska maktelitens strävan efter en ny världsordning”.

Lasse Wilhelmson torgför alltså sin gamla vanliga teori om en värld styrd av “sionister”, och öppnar för en “ohelig allians” mellan vänster och extremhöger i kampen mot “sionismen”. Det är en allians som han på sätt och vis redan har ingått, till exempel genom sina öppenhjärtiga intervjuer på högerextrema forum som Nationell Idag och nationell.nu, och deltagande i demonstrationer och möten tillsammans med högerextremister.

Wilhelmsons inlägg får uppmuntrande ord av Snorre Lindquist (Tidskrift för folkets rättigheter): “Bra Lasse! Gratulerar till din rättframma analys.”

När Lasse Wilhelmson skriver att avståndstagandena från den “antisionistiska” demonstrationen på Sergels torg kommer att få “långtgående konsekvenser för de antiimperialistiska arbetet i Sverige och för solidaritetsarbetet med palestinierna i synnerhet”, så svarar en annan FiB-profil, Anders Püschel, aktiv bland annat i ett av antikrigsnätverken i Malmö:

“Det tror jag också. Nu har vänstern visat sitt rätta, sionistiska ansikte.”

Anders Püschel, som även översatt en artikel för publicering på Mohamed Omars hemsida, kommenterar en ledarartikel från Sydsvenskan som såg “hatet mot staten Israel, sionismen och judarna” som gemensam nämnare för demonstranterna på Sergels torg, så här:

“Men vad är det för fel med att hata de förhatliga? Är det inte snarare de som inte hatar sådana som förtjänar klander?”

I ett inlägg som han publicerar på Fibforum efter Kalibers program om “den oheliga alliansen” framhärdar Püschel i att det är judarna, det judiska folket, som är fienden. I en reaktion mot Andreas Malm, som i programmet säger att det inte råder någon konflikt mellan det palestinska folket och det judiska folket, skriver Anders Püschel:

“Säg det till de palestinier som har fördrivits och fortsatt blir fördrivna från sina hem så att dessa kan ockuperas av judar”.

Leif Erlingsson, som valt att lämna föreningen FiB/K efter att dess ledning tagit avstånd från Lasse Wilhelmson, ifrågasätter i ett inlägg bevisen för att nazisterna använde gaskammare för att mörda judar, och bifogar i ett annat inlägg det ökända antisemitiska falsariet Sions vises protokoll, som han menar överensstämmer med verkligheten.

Erlingsson skriver också: “Omar & gänget har lyft locket på landet “tiga ihjäl”. DET är hedervärt, och långt över tiden!”

Det här är bara några exempel på den grova antisemitism och stöd för Mohamed Omar som florerat på FiBforum de senaste veckorna. Det som är glädjande i sammanhanget är att andra listmedlemmar ofta argumenterar emot med kraft. Men det stora flertalets tystnad mot antisemiterna på FiBforum är ändå oroande. Att det finns ett inte obetydligt stöd inom den här lilla delen av extremvänstern för Lasse Wilhelmsons och även Mohamed Omars antisemitiska världsbild är tyvärr klarlagt.

Lyssningstips. Om det samarbete som pågår i Sverige mellan antisemiter från olika politiska grupperingar. Och om hur Ahmed Rami på Mohamed Omars hemsida åter sprider exakt samma hetsbudskap som blev fällt i domstol för snart 20 år sedan. P1-programmet Kaliber idag. Jag har medverkat som researcher.

Läs om programmet här, och lyssna här.

Uppdatering: Henrik Bachner i P1 morgon.

Uppdatering 3/11: Jonathan Leman kommenterar, och har fler länkar.

Martin Telinius, Fil. Mag. i statsvetenskap, skriver här om en förenande länk mellan vitt skilda ideologiska extremistmiljöer: antisemitismen.

Gästinlägg. Nyligen demonstrerade islamister och nazister tillsammans på Sergels torg i Stockholm mot sionismen. Antisemitismen förenar över politiska, kulturella och etniska gränser. Att detta hat finns bland nazister är välkänt. Nazister hatar judar. Men idag är detta hat inte bara förknippat med nazister utan även med en del vänsterextrema rörelser och islamister. I kampen mot judarna, som ofta kamoufleras till kamp mot sionism och Israel, blir fiender vänner, om än endast för en stund.

Även om dessa tre extremgrupper är marginaliserade i det svenska samhället så åtnjuter islamisterna stort stöd i Mellanöstern där deras två största partier, Hizballah i Libanon och Hamas i Gaza, sitter i parlamenten med stor makt. Dessa två partier vars fundament grundar sig på ett djupt judehat, antisemitiska konspirationsteorier och Förintelseförnekelse ses som förebilder hos svenska islamister, nazister och vänstergrupper, i synnerhet i deras kamp mot Israel och i förlängningen, judarna.

I min magisteruppsats som jag skrev 2006 i statsvetenskap, avhandlade jag vad som förenar nazister och islamister när det gäller antisemitism, med utgångspunkt från några webbsidor knutna till dessa ideologiska miljöer.
Det gemensamma kan sammanfattas i tre punkter:

* Konspirationsteorier riktade mot judar. Som att judar styr medierna, eller en hemlig judisk sammansvärjning för att störta Islam eller den vita svenska rasen, etc.

* Totalt eller delvist förnekande och/eller förringande av Förintelsen. Syftet är att smutskasta judarna, framställa dem som lögnare och rentvå nazismen, samt eliminera argumentet att Israel bildades på grund av Förintelsen.

* Totalt hat mot den judiska staten Israel och stöd för islamiska terrorrörelser.

Historiskt sett är denna så kallade oheliga allians mellan två olika grupper som finner en gemensam ståndpunkt att enas vid, antisemitismen, inte något nytt. Under andra världskriget existerade det en mer politisk och ideologisk snarare än militär allians mellan Adolf Hitler och palestiniernas ledare Haj Amin al-Husseini. Den senare var stormufti i Jerusalem och hade valts till ledare över palestinierna. Valet av honom var ganska självklart. Hans rivaler hade antingen mördats av hans klan eller skrämts till tystnad till dess att bara en kandidat återstod, nämligen han själv. Palestinierna som helhet hade lite att säga till om i valet av ledare.

al-Husseini var en brinnande antisemit som mellan 1941-45 vistades i Berlin inbjuden av Hitler. Han deltog i radiosändningar på arabiska som uppmanade till jihad mot judarna och de allierade samt organiserade uppsättandet av muslimska SS enheter som begick krigsbrott på Balkan. Efter kriget flydde al-Husseini till Egypten där han levde fram till sin död, utan att utlämnas för de krigsförbrytelser han begick. Idag är han en förebild för både islamister och nazister vad gäller hatet över blockgränserna.

Samtidigt som medierna ser med avsky på nazismens judehat så behandlas hatet bland vänstern och hos islamister annorlunda. Det skulle behövas ytterligare studier på området för att belysa varför det är så. Detta är dock ett känsligt ämne. Vänstern har allt sedan 1945, då Sovjet stod som en av segrarmakterna i andra världskriget, alltid kunnat hävda att de var en av drivkrafterna som besegrade nazisternas antisemitism. Därmed är vänstern per automatik rumsren enligt många, trots att många av dess medlemmar gått ut och gett sitt stöd till totalitära antijudiska rörelser som Hamas och Hizballah.

Adolf Hitler skrev 1945 i sitt politiska testamente att det skulle ta tusen år innan antisemitismen skulle återkomma till Europa. Hitler hade fel. Det tog inte tusen år - det tog mindre än 60.
Även om hatet inte är annorlunda idag så tar det sig andra former. En modern variant av antisemitism är ofta, men inte alltid, antisionism. Det kan yttra sig i delegitimisering av Israel som en judisk stat, och uppmaningar till bojkotter av den judiska staten, dess institutioner och individer. Nu senast blev ett israeliskt universitet uteslutet ur en tävling för framställandet av solenergi i Spanien, baserat på att Israel inte följer internationella lagar. Inga andra länder ställs det så stora krav på som på Israel, vilket är en medveten strategi för att isolera Israel och dess judiska medborgare.

Andra varianter kan vara att jämställa Israel med Nazityskland: att judar är blodtörstiga djur som äter arabiska barn och utrotar dem i koncentrationsläger. Dessa föreställningar har kunnat observeras såväl i vänstersammanhang som hos islamister. Den senare gruppen använder sig också av en religiöst motiverad antisemitism där de menar att judar en gång försökte döda profeten Mohammed och därmed förlorade sitt existensberättigande.

Islamisterna, som förespråkar en politiserad Islam, ser även judarna som Israels representanter oavsett om de bor i Israel eller inte. En vanlig kommentar bland kritiker är att staten Israels politik eskalerar antisemitismen i världen. Personligen hävdar jag att detta är ett felaktigt resonemang. Antisemitismen fanns i Mellanöstern långt före Israels bildande 1948. Däremot kan man säga att Israel fungerade som en katalysator för en redan existerande, djupt rotad antisemitism i den arabiska världen.

Det är ingen tvekan om att antisemitismen har ökat under snare år i Europa och i Sverige. När det gäller Förintelseförnekelse så kom en svensk gymnasielärare ut som förnekare när han 2006 reste till Teheran och till president Ahmadinejads konferens som gick ut på att förneka Förintelsen. Läraren köptes vid hemkomsten till Sverige ut från sin tjänst som lärare och händelsen tystades ner.

Under tennismatchen mellan Sverige och Israel i Malmö tidigare i år demonstrerade vänstergrupper, autonoma och islamister tillsammans, förenade över blockgränserna i sitt hat mot Israel och i förlängningen judarna. Även nazister hade visat intresse för att delta i demonstrationen. Det ropades ut att judarna i Israel är dagens nazister, att Israel skulle utrotas och både Hamas och Hizballahs fanor vajade i vinden tillsammans med den röda flaggan. Detta är en utveckling som inte bara är skrämmande, utan även ett reellt hot mot den svenska demokratin och det öppna samhälle som vi lever i idag.

Martin Telinius, Fil. Mag. statsvetenskap.

Antisemitism. Det går inte att veta hur det var för judarna i Tyskland under 1930-talet, menar Rabih Ballout, ordförande för Kristdemokraterna i Umeå. “När det gäller historik kan man inte veta”, säger han till tidningen Världen idag efter en diskussion som hade sitt ursprung i Aftonbladetaffären.

Uppdatering: Rabih Ballout skriver på sin egen blogg med hänvisning till en motdebattör:

“Istället skriver han i förrgår att det spreds ett judehat propaganda under 1930 talet som han själv med all säkerhet inte vet ett smack om, och naturligtvis inte jag heller eller någon annan för den delen.”

Ballout skriver också om “judisk propaganda”.

“Inget allvarligt problem”, säger ordföranden för Kristdemokraternas partidistrikt i Västerbotten om Rabih Ballouts uttalanden.

Uppdatering 7/9. Partivänner till Ballout reagerar med bestörtning.

Dessutom nyhetsartikel i Svenska Dagbladet, Karl Rydå i Upsala Nya Tidning och Jonathan Leman.

Aftonbladetaffären. “Ni matar extremister” lyder rubriken på Åsa Linderborgs artikel i Aftonbladet i dag. Hon syftar på de som kritiserar tidningens publicering av Donald Boströms famösa artikel om organmord.

Men frågan är vem som egentligen “matar extremister”? Den ökände antisemiten Israel Shamir kallar nu i en artikel, publicerad på Förintelseförnekaren Mohamed Omars hemsida, Åsa Linderborg för “Aftonbladets okuvliga kulturredaktör” och “dramats verkliga hjältinna”.

Med avstamp i Aftonbladet försöker Shamir i sin artikel, med rubriken “Kroppstjuvar på hugget”, spinna vidare på Boströms teorier om judisk organhandel.

Shamir tar i texten också upp en annan klassisk tråd, den om påstådd judisk kontroll över medierna. Tråden går även att finna i Linderborgs artikel. Linderborg hävdar att det inte existerar någon kritik mot Israels övergrepp mot palestinier på grund av “ideologiska filter”. Så här skriver Linderborg:

“Med antisemitismen som anklagelsevapen har Israel en fördel som ingen annan, och kan skaffa sig ett brottsregister som omvärlden antingen visar förståelse eller blundar för.”

(...)

“När omvärlden tiger still av skräck för att stämplas som antisemiter, ges Israel rätt att ockupera, döda, vräka, fängsla, tortera, svälta och med murar ringa in ett annat folk. Det är denna rädsla för stigmatisering som gör att rapporteringen om palestiniernas grymma verklighet har så svårt att tränga igenom de ideologiska filter som präglar västerländsk nyhetsförmedling; det finns inga opinionsbildare som tar tag i den.”

Shamir skriver:

“Judar köper medier över hela världen, icke för nöjes skull och icke för profiten, utan för det inflytande det ger över sinnena.”

(…)

Israeliska företrädare arbetar hårt för att hålla rapporteringen från Mellanöstern under sin kontroll. För några år sedan publicerade den ledande svenska vänsterradikala tidskriften Ordfront en tänkvärd artikel, “Israels regim styr svenska medier”, av Johannes Wahlström. Den berättade om israelisk inblandning i den svenska pressen, om hur israeliska tjänstemän sökte upp tidningsredaktörer och korrespondenter. I den artikeln berättar Donald Boström den hemska historia han ville delge oss men inte kunde få igenom muren av proisraelisk censur i de svenska medierna.”

Antisemiterna känner igen antisemitismen där den finns. Aftonbladet har onekligen hjälpt judehatarna att få vatten på sina kvarnar. Det är Aftonbladets kulturredaktion som matar extremister, inte dess kritiker. Aftonbladet och “dramats verkliga hjältinna” har en hel del som de borde fundera över.

Uppdatering: Fler extremister som Aftonbladet har sondmatat med Donald Boströms spekulativa organartikel är exempelvis Lasse Wilhelmson, som bland annat förnekar att sex miljoner judar mördades under Förintelsen och påstår att judarna låg bakom såväl 11/9 som ryska revolutionen. Wilhelmson skrev i en kommentar till ett blogginlägg av Aftonbladets chefredaktör Jan Helin:

“Stå på dig Jan och låt inte den judiska lobbyn och Israel begränsa tryck- och yttrandefriheten i Sverige. Åsa behöver ditt fulla stöd nu.”

Av någon anledning har Aftonbladet raderat den kommentaren. Kanske var den för pinsam?

Även den internationellt uppmärksammade antisemiten Gilad Atzmon uppmärksammar och ger stöd åt Aftonbladets spekulationer på sin blogg, palestinathinkthank.com.

Uppdatering 2, 29/8: Läsare av det högerextrema debattforumet nordisk.nu uppmärksammar Åsa Linderborgs artikel i positiva ordalag:

“När jag var på ICA för en stund sedan såg jag att Åsa Linderborg återigen skrivit en ledare eller artikel eller vad det nu än klassas som, med rubriken: Ni matar extremister. Van som man är med hennes vänsterextremistiska åsikter och vanföreställningar tänkte jag genast - dock förhastat - att hon återigen smutskastat vad som så populärt kallas för extremhögern. Så var dock inte riktigt fallet. Fokus för henne den här gången var Israel och Aftonbladets kritiserade artikel om organhandel. Jag tror att det kan finnas intresse för artikeln som sådan, samt en diskussion därkring, varför jag startar denna tråd.”

Ett annat inlägg på nordisk.nu:

“Jag tror knappt det är sant. Åsa Linderborg har fått ihop en text som innehåller fler sanningar än lögner. Vad är det för datum idag? Jag måste göra en notering om att Aftonbladet är den blinda hönan som till slut hittade ett korn. Nu hoppas vi bara att Aftonbladet kan följa upp det här med fler sanningar. Bra Åsa! Nu fick du ett litet plus i kanten. Nej, Åsa - det är inte så att “högerextremister hyllar dig på nätet”. Vi har häcklat dig under många år för dina lögner, men vi är ärliga nog att ge dig beröm när du klämmer fram en sanning.”

Ytterligare ett inlägg från samma högerextremistiska, rasistiska forum:

“En bra artikel för att komma från Aftonbladet. Fler och fler inser nog snart att Israel inte kan förlänas carté blanche förevigt. Man undrar ju om detta i sin tur på sikt kan leda till att tillmälet “rasist” avdramatiseras genom andra skäliga eller sannolika ’sanningar’?”

Och detta:

“Ja du Åsa, bättre sent än aldrig som man brukar säga.
Det är ju precis det vi har pratat om hur länge som helst, men då var vi inskränkta och hatiska. Kul att du öppnat ögonen och sett dig omkring lite… kanske kan du motivera dina kollegor lite också?”

Utan tvekan är det så att Aftonbladets flirtande med antisemitiska konspirationsteorier har givit ordentligt bränsle åt olika extremister. Aftonbladet, som Sveriges största dagstidning, bidrar på så sätt till att legitimera den här typen av främlingsfientliga myter. Det är mycket olyckligt, och det är om det som debatten bör handla.

Uppdatering 3, 31/8: Det finns de, som exempelvis vänsterbloggaren och lärarstudenten i historia Kristoffer Ejnermark, som på fullt allvar hävdar att ovanstående sympatiyttringar från extremhöger till extremvänster är ett resultat av kritiken mot Aftonbladets publicering. Det är alltså inte den antisemitiskt färgade artikeln i sig som skulle vara problemet, utan det faktum att det finns forskare och journalister som påtalat antisemitismen i den. För att komma från en lärarstudent i historia så är det en påfallande ohistorisk slutsats. Det finns såväl i historien som i nutid gott om exempel på liknande sympatiyttringar mellan extremister av skilda kulörer. Själv intervjuade jag för några år sedan en nazist som trots olikheterna hyste en stor uppskattning för extremvänstern på grund av den mycket aggressiva “antisionism” som härbärgeras där. Det är alltså ingen slump att nazister regelbundet söker sig till extremvänsterns demonstrationer mot exempelvis Israel.

Ejnermarks bloggpost tycks vara ett uttryck för det allt mer desperata skygglappsförsvar av Donald Boströms artikel som Aftonbladet och enstaka vänsterdebattörer nu bygger upp. Om inte verkligheten stämmer med den ideologiska kartan, ändra verkligheten!

Lästips. Charlotte Wiberg skriver bra om de senaste utfallen från Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg. Från Charlottes blogg:

“För det andra - och detta är väl det mest absurda av allt - intygar Linderborg återigen sin okunskap om den antijudiska ritualmordsmyt som många med rätta påpekat att artikelns dunkla associativa banor leder tankarna till, och hon förstår alltså inte att detta är ytterligare en omständighet som gör att hon borde lyssna på kritiken snarare än vifta bort den. Linderborg har luftat sin okunnighet en gång tidigare, i ett uttalande i Expressen. Hon har haft tid på sig att tänka efter, och råda bot på sin okunnighet, sedan dess, men detta verkar inte vara vad hon ägnat veckan åt.”

Läs mer här.

Uppdatering: Fler som bemöter Linderborg, här och här.

Aftonbladetaffären. Jonathan Leman avslöjar hur Sveriges största dagstidning Aftonbladet inför en internationell publik nu presenterar en friserad engelsk version av sin famösa, spekulativa, antisemitiska artikel om påstådda israelisk/judiska mord för att stjäla organ.

Läs här.