Aftonbladetaffären. “Ni matar extremister” lyder rubriken på Åsa Linderborgs artikel i Aftonbladet i dag. Hon syftar på de som kritiserar tidningens publicering av Donald Boströms famösa artikel om organmord.

Men frågan är vem som egentligen “matar extremister”? Den ökände antisemiten Israel Shamir kallar nu i en artikel, publicerad på Förintelseförnekaren Mohamed Omars hemsida, Åsa Linderborg för “Aftonbladets okuvliga kulturredaktör” och “dramats verkliga hjältinna”.

Med avstamp i Aftonbladet försöker Shamir i sin artikel, med rubriken “Kroppstjuvar på hugget”, spinna vidare på Boströms teorier om judisk organhandel.

Shamir tar i texten också upp en annan klassisk tråd, den om påstådd judisk kontroll över medierna. Tråden går även att finna i Linderborgs artikel. Linderborg hävdar att det inte existerar någon kritik mot Israels övergrepp mot palestinier på grund av “ideologiska filter”. Så här skriver Linderborg:

“Med antisemitismen som anklagelsevapen har Israel en fördel som ingen annan, och kan skaffa sig ett brottsregister som omvärlden antingen visar förståelse eller blundar för.”

(...)

“När omvärlden tiger still av skräck för att stämplas som antisemiter, ges Israel rätt att ockupera, döda, vräka, fängsla, tortera, svälta och med murar ringa in ett annat folk. Det är denna rädsla för stigmatisering som gör att rapporteringen om palestiniernas grymma verklighet har så svårt att tränga igenom de ideologiska filter som präglar västerländsk nyhetsförmedling; det finns inga opinionsbildare som tar tag i den.”

Shamir skriver:

“Judar köper medier över hela världen, icke för nöjes skull och icke för profiten, utan för det inflytande det ger över sinnena.”

(…)

Israeliska företrädare arbetar hårt för att hålla rapporteringen från Mellanöstern under sin kontroll. För några år sedan publicerade den ledande svenska vänsterradikala tidskriften Ordfront en tänkvärd artikel, “Israels regim styr svenska medier”, av Johannes Wahlström. Den berättade om israelisk inblandning i den svenska pressen, om hur israeliska tjänstemän sökte upp tidningsredaktörer och korrespondenter. I den artikeln berättar Donald Boström den hemska historia han ville delge oss men inte kunde få igenom muren av proisraelisk censur i de svenska medierna.”

Antisemiterna känner igen antisemitismen där den finns. Aftonbladet har onekligen hjälpt judehatarna att få vatten på sina kvarnar. Det är Aftonbladets kulturredaktion som matar extremister, inte dess kritiker. Aftonbladet och “dramats verkliga hjältinna” har en hel del som de borde fundera över.

Uppdatering: Fler extremister som Aftonbladet har sondmatat med Donald Boströms spekulativa organartikel är exempelvis Lasse Wilhelmson, som bland annat förnekar att sex miljoner judar mördades under Förintelsen och påstår att judarna låg bakom såväl 11/9 som ryska revolutionen. Wilhelmson skrev i en kommentar till ett blogginlägg av Aftonbladets chefredaktör Jan Helin:

“Stå på dig Jan och låt inte den judiska lobbyn och Israel begränsa tryck- och yttrandefriheten i Sverige. Åsa behöver ditt fulla stöd nu.”

Av någon anledning har Aftonbladet raderat den kommentaren. Kanske var den för pinsam?

Även den internationellt uppmärksammade antisemiten Gilad Atzmon uppmärksammar och ger stöd åt Aftonbladets spekulationer på sin blogg, palestinathinkthank.com.

Uppdatering 2, 29/8: Läsare av det högerextrema debattforumet nordisk.nu uppmärksammar Åsa Linderborgs artikel i positiva ordalag:

“När jag var på ICA för en stund sedan såg jag att Åsa Linderborg återigen skrivit en ledare eller artikel eller vad det nu än klassas som, med rubriken: Ni matar extremister. Van som man är med hennes vänsterextremistiska åsikter och vanföreställningar tänkte jag genast - dock förhastat - att hon återigen smutskastat vad som så populärt kallas för extremhögern. Så var dock inte riktigt fallet. Fokus för henne den här gången var Israel och Aftonbladets kritiserade artikel om organhandel. Jag tror att det kan finnas intresse för artikeln som sådan, samt en diskussion därkring, varför jag startar denna tråd.”

Ett annat inlägg på nordisk.nu:

“Jag tror knappt det är sant. Åsa Linderborg har fått ihop en text som innehåller fler sanningar än lögner. Vad är det för datum idag? Jag måste göra en notering om att Aftonbladet är den blinda hönan som till slut hittade ett korn. Nu hoppas vi bara att Aftonbladet kan följa upp det här med fler sanningar. Bra Åsa! Nu fick du ett litet plus i kanten. Nej, Åsa - det är inte så att “högerextremister hyllar dig på nätet”. Vi har häcklat dig under många år för dina lögner, men vi är ärliga nog att ge dig beröm när du klämmer fram en sanning.”

Ytterligare ett inlägg från samma högerextremistiska, rasistiska forum:

“En bra artikel för att komma från Aftonbladet. Fler och fler inser nog snart att Israel inte kan förlänas carté blanche förevigt. Man undrar ju om detta i sin tur på sikt kan leda till att tillmälet “rasist” avdramatiseras genom andra skäliga eller sannolika ’sanningar’?”

Och detta:

“Ja du Åsa, bättre sent än aldrig som man brukar säga.
Det är ju precis det vi har pratat om hur länge som helst, men då var vi inskränkta och hatiska. Kul att du öppnat ögonen och sett dig omkring lite… kanske kan du motivera dina kollegor lite också?”

Utan tvekan är det så att Aftonbladets flirtande med antisemitiska konspirationsteorier har givit ordentligt bränsle åt olika extremister. Aftonbladet, som Sveriges största dagstidning, bidrar på så sätt till att legitimera den här typen av främlingsfientliga myter. Det är mycket olyckligt, och det är om det som debatten bör handla.

Uppdatering 3, 31/8: Det finns de, som exempelvis vänsterbloggaren och lärarstudenten i historia Kristoffer Ejnermark, som på fullt allvar hävdar att ovanstående sympatiyttringar från extremhöger till extremvänster är ett resultat av kritiken mot Aftonbladets publicering. Det är alltså inte den antisemitiskt färgade artikeln i sig som skulle vara problemet, utan det faktum att det finns forskare och journalister som påtalat antisemitismen i den. För att komma från en lärarstudent i historia så är det en påfallande ohistorisk slutsats. Det finns såväl i historien som i nutid gott om exempel på liknande sympatiyttringar mellan extremister av skilda kulörer. Själv intervjuade jag för några år sedan en nazist som trots olikheterna hyste en stor uppskattning för extremvänstern på grund av den mycket aggressiva “antisionism” som härbärgeras där. Det är alltså ingen slump att nazister regelbundet söker sig till extremvänsterns demonstrationer mot exempelvis Israel.

Ejnermarks bloggpost tycks vara ett uttryck för det allt mer desperata skygglappsförsvar av Donald Boströms artikel som Aftonbladet och enstaka vänsterdebattörer nu bygger upp. Om inte verkligheten stämmer med den ideologiska kartan, ändra verkligheten!

Lästips. Charlotte Wiberg skriver bra om de senaste utfallen från Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg. Från Charlottes blogg:

“För det andra - och detta är väl det mest absurda av allt - intygar Linderborg återigen sin okunskap om den antijudiska ritualmordsmyt som många med rätta påpekat att artikelns dunkla associativa banor leder tankarna till, och hon förstår alltså inte att detta är ytterligare en omständighet som gör att hon borde lyssna på kritiken snarare än vifta bort den. Linderborg har luftat sin okunnighet en gång tidigare, i ett uttalande i Expressen. Hon har haft tid på sig att tänka efter, och råda bot på sin okunnighet, sedan dess, men detta verkar inte vara vad hon ägnat veckan åt.”

Läs mer här.

Uppdatering: Fler som bemöter Linderborg, här och här.

Aftonbladetaffären. Jonathan Leman avslöjar hur Sveriges största dagstidning Aftonbladet inför en internationell publik nu presenterar en friserad engelsk version av sin famösa, spekulativa, antisemitiska artikel om påstådda israelisk/judiska mord för att stjäla organ.

Läs här.

Lästips. Idéhistorikern Henrik Bachner gör i DN en bra analys och sammanfattning av Aftonbladetgate. Ett par utdrag:

“Den israeliska reaktionen har dock kommit som en skänk från ovan för dem som ogärna vill diskutera det faktiska budskapet i Boströms artikel. För Aftonbladets del har den också inneburit att debatten om tidningens förhållningssätt till Israel såväl som till antisemitismen hamnat i skymundan.

Såväl Boström som Aftonbladets ledning söker nu framställa sig som yttrandefrihetskämpar och offer för en orkestrerad ‘hatkampanj’. De är ingetdera. Överdrifterna från israeliskt håll rubbar på intet sätt det faktum att tidningen genom att trycka Boströms artikel gjort sig skyldig till ett allvarligt övertramp som utlöst berättigad kritik.”

(…)

“Som många påpekat påminner Boströms hopkok om historiska mytbildningar om judar. Det gäller dels stereotyper om ondska, girighet och konspirationer, dels legenden om ritualmord. Den senare uppstod under högmedeltiden. Judar anklagades för att mörda kristna barn i syfte att använda deras blod i det osyrade bröd som används i samband med den judiska påsken. Beskyllningen har levt vidare långt in i modern tid och har vid upprepade tillfällen lett till omfattande förföljelse.

Spår av dessa och andra föreställningar påverkar - ofta omedvetet - ännu i dag tänkandet om judar inom vissa europeiska opinioner. De aktiveras av och anpassas till samtida politiska konflikter och behov. Staten Israel utgör i sammanhanget en central projektionsskärm.

Av detta förhållande - väl belagt i en omfattande forskning - varken kan eller ska dras slutsatsen att kritik mot Israels politik i någon generell mening skulle vara färgad av fördomar mot judar. Ingenting pekar på att så skulle vara fallet. Men antisemitism existerar, även i debatten om Israel, och det är viktigt att det finns en medvetenhet om detta.”

Aftonbladetaffären. Sverige är inte ett antisemitiskt land, och svensk press är inte antisemitisk. Men det finns antisemitism i Sverige, likväl som det ibland förekommer antisemitiskt färgade artiklar även i respekterade tidningar.

Donald Boströms famösa, spekulativa artikel i Aftonbladets kulturdel om påstådda israeliska organstölder, med tydliga anspelningar på äldre vandringssägner om judiska ritualmord, är tyvärr inget enstaka undantag. Sveriges största dagstidning Aftonbladet har flera gånger tidigare publicerat artiklar och bilder som anspelar på klassisk antisemitism, vilket Jonathan Leman och Charlotte Wiberg redogör för i en artikel på Newsmill. Ett annat uppmärksammat exempel är tidskriften Ordfront som för några år sedan publicerade en artikel där frilansjournalisten Johannes Wahlström med hjälp av fabricerade intervjuer använde sig av den slitna konspirationsteorin om att judarna styr massmedierna. Wahlström hävdade att det fanns en plan där staten Israel med hjälp av sinistra lobbygrupper skulle tysta svenska journalister. En journalist som i artikeln vittnade till stöd för Wahlströms tes var en viss Donald Boström.

Ordfronts chefredaktör Johan Berggren bad senare om ursäkt för att ha publicerat artikeln. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin tänker dock inte be om ursäkt för sin publicering av Boströms artikel om organstölder. Tvärtom har han, precis som tidningens politiska redaktör Helle Klein och kulturredaktör Åsa Linderborg, försvarat den och de ytterst obehagliga spekulationer som Donald Boström och Aftonbladet ägnar sig åt. Om det beror på grunda kunskaper om den antijudiska idévärlden eller enbart nonchalans inför den kan man fundera över. Kanske är det både och. Men det faktum att Åsa Linderborg upprepade gånger tidigare glidit på formuleringarna och ifrågasatt forskning om antisemitism är inte obetydligt i sammanhanget.

Den lätthet med vilken Aftonbladets redaktörer tar på spridningen av hat och fördomar är oroande. Det gör inte saken bättre att det sker under förment Israelkritisk flagg. Här utnyttjas en legitim debatt och kritik kring israelisk ockupationspolitik för att med hjälp av unken klassisk antijudisk retorik istället demonisera ett favorithatobjekt hos redaktör och skribent, staten Israel.

Den andra sidan av affären handlar om vår svenska yttrandefrihet och pressfrihet. Med den följer att Aftonbladet, precis som exempelvis högerextrema Nationell Idag, har rätt att publicera antisemitiska, muslimfientliga eller andra fördomsfulla texter om olika folkgrupper. Om innehållet i artiklarna kan anses utgöra förtal eller hets mot folkgrupp så kan ansvarig utgivare i efterhand dömas i domstol.

Det här är väldigt viktiga principer i svensk demokrati, och i ett läge som detta måste de försvaras. Att den svenska regeringen skulle ge efter för krav från den israeliska och fördöma Aftonbladets publicering är orimligt. Att Aftonbladets redaktörer däremot måste tåla hård kritik och debatt är något annat. Nu försöker tidningen gömma sig bakom en självpåtagen offerroll och krigsrubriker om hotad yttrandefrihet istället för att ta tag i sin egen smutsiga byk.

Läs gärna även den israeliska fredsaktivisten Anna Veeders bloggtexter och Newsmillartikel på ämnet.

Svenska kommittén mot antisemitism kritiserar Aftonbladet.

Expressens Björn Wiman skriver bra.

För den som vill fördjupa sig i förekomsten av antisemitism i svensk press och debatt efter andra världskriget kan jag rekommendera idéhistorikern Henrik Bachners bok Återkomsten (Natur & Kultur).

Uppdatering: Håkan Holmberg i Upsala Nya Tidning om vikten av att hålla två tankar i huvudet samtidigt.