Diskussion om våld och “vänstern”
Kulturdebatt. Göteborgs-Postens kulturkrönikör Cecilia Verdinelli ger sig in i diskussionen om politiskt våld och antisemitism inom ytterkantsvänstern genom att anklaga bland annat mig, Dilsa Demirbag-Sten och historikern Anders Bergman för “osaklighet”. Krönikan är ganska förvirrad och osammanhängande, och bygger på det vanliga missförståndet att anklagelserna om antisemitism och våld är riktade mot “vänstern” generellt. Det tydliggör och underbygger i sin tur den andra delen av min kritik, riktad mot delar av den demokratiska vänstern, om att känslan av samhörighet med de extrema delarna leder till att de faktiska problemen negligeras.
Cecilia Verdinellis krönika finns att läsa på Göteborgs-Postens hemsida. Min replik, publicerad i papperstidningen i dag, hittar jag inte på nätet. Men så här lyder den:
“Att påtala att det finns antisemitism och våldsromantik inom ytterkantsvänstern är enligt Cecilia Verdinelli ‘osakligt’. I en kulturkrönika (GP 29/3) angriper hon bland annat mig för att utmåla ‘den aktivistiska’ vänstern för något den inte är.Sedan har jag svårt att följa hennes resonemang. I nästa andetag medger hon nämligen förekomsten av såväl våldsverkare som personer som tror på en judisk världskonspiration.
Misstaget som Cecilia Verdinelli gör är att hon, i likhet med många andra som definierar sig som allmänt ‘vänster’, tar åt sig av kritik som riktas mot avarterna. Kritiken som hon istället borde reflektera över handlar om den osunda gemenskap som delar av den demokratiska vänstern känner med extremisterna. Det leder ofta till en ovilja att förstå antisemitiska uttryck eller se problemen med våldsamma grupper. Cecilia Verdinelli blir själv ett exempel på detta när hon så lätt förvandlar judehat och politiskt våld till blott varande ‘anekdoter’.
MAGNUS SANDELIN, frilansjournalist”
Cecilia Verdinelli återkommer med ett svar på min replik.
Uppdatering: Läs även Charlotte Wibergs kommentarer kring bland annat Cecilia Verdinellis krönika.
Uppdatering 2: Andra kulturskribenter har de senaste dagarna varit inne på delvis samma ämne. Kajsa Ekis Ekman skrev i Dagens Nyheter häromdagen, en kolumn som Aftonbladets Åsa Linderborg hakar på idag. Linderborg skriver apropå att vänsteranhängare blivit attackerade av människor från extremhögern:
“I Dagens Nyheter i går skrev Kajsa Ekis Ekman om den skugga som alltid förföljer vänstern. Palestinavännerna avkrävs ansvar för antisemiterna, antiimperialisterna för den urskillningslösa terrorn, feministerna för manshatet och så vidare: ‘Skuggan kan växa sig så stark att en hel rörelse förlamas. Att man inte vågar formulera en åsikt, därför att den förvandlas så fort man yttrat den.’Vänstern förföljs även av en annan självcensurerande skugga: tokhögerns. Den som plötsligt kan sätta ditt hem i brand eller slå av din arm. Den som den etablerade borgerligheten - under rådande styrkeförhållanden - aldrig känner sig tvingad att ta avstånd från.”
Att ta avstånd från allt politiskt våld är viktigt, som jag har skrivit om tidigare. Men jag ser en avgörande skillnad här: Återigen, symbiosen som en del av den demokratiska vänstern upplever med de extremare delarna och tvärtom. Det som Linderborg kallar “den etablerade borgerligheten” brukar inte ha samarrangemang med nazister eller uppskattande länka till nazistbloggar. Det är den demokratiska vänster som inte kan hålla rent från de grumliga avarterna som bör avkrävas ett avståndstagande för att inte ge extremisterna legitimitet.
Uppdatering 3: Bertil Adania, fd ledamot i Judiska församlingen i Göteborg kritiserar också Cecilia Verdinelli. Hans inlägg och Verdinellis svar till honom och mig finns här.
Jag har efter att ha läst Verdinellis svar mycket svårt att ta henne på allvar. Hon förnekar helt förekomsten av en våldsam (och antisemitisk) vänster. Naturligtvis ska jag begära replik.
Uppdatering 4: Min replik i Göteborgs-Posten på Cecilia Verdinellis svar:
“‘Våldet står inskrivet i Afa:s plattform’
Förra året släppte Säpo en rapport om hot mot förtroendevalda. En av slutsatserna var att Sverigedemokraternas politiker utsätts för ‘omfattande och systematiska hot’ från den vänsterextrema, autonoma miljön. Även våld förekommer. Sammantaget har det lett till att flera av partiets förtroendevalda valt att lämna sina uppdrag. Jag vet inte om Cecilia Verdinelli anser att detta är allvarligt nog för att tjäna som exempel på att det finns en ‘våldsam vänster’. I sitt svar till mig (GP 1/4) efterlyser hon information om vilka som utgör den antidemokratiska vänstern, var programmet finns, vilka som är dess företrädare, vilka våldsbrott den har begått etc. Hon verkar närmast obeskrivligt okunnig om den extremvänster som hon själv väljer att demonstrera tillsammans med. Våldet står inskrivet i Afa:s plattform, som finns att hitta på organisationens hemsida. Det är bara för Cecilia Verdinelli att gå in och läsa själv. MAGNUS SANDELIN”Läs även Dilsa Demirbag-Stens replik, här.
Problemet är dock att det inte bara verkar vara “stora delar” av vänstern som tar åt sig av kritiken mot den extrema delen av vänstern. Jag har mer och mer börjat känna att den breda, allmänna vänstern som sådan tycks identifiera sig eller åtminstone ursäkta den extrema vänstern.
Den vänster som inte ursäktar eller identifierar sig med den extrema vänstern tycks försvinnande liten. Den utgör på inget sätt en dominerande ställning, vilket givetvis är högst beklagligt.
Fyrbåkarna för frihetliget och antitotalitarism inom vänstern har alltid varit och kommer förmodligen alltid att vara i minoritet.
George Orwell menade ju mycket klokt att de flesta socialister är antifascister, men inte antitotalitära. Nu har vi kommit till den punkten då det även är osäkert om den radikala vänstern kan sägas vara antifascistisk. Detta med tanke på dess hätska “antisionism” och villighet att använda politiskt våld mot det demokratiska samhället.
Hopp och ljusglimtar finns ju dock — din egen blogg, vänsteruppropet mot antisemitism inom vänstern där bl a David Munck och Charlotte Wiberg deltog. Men i övrigt är det tyst eller så förekommer de defensiva ursäkterna för det vänsterextrema våldet.
Frågan är om en bred antitotalitär linje inom den breda vänstern någonsin kommer att uppstå. Hatet mot “kapitalismen”, “imperialismen” tycks vara djupt ingrodd även i den demokratiska vänsterns mytologi.
Kommenterat av Frede — 31 mars 2009 @ 22:44
”Frågan är om en bred antitotalitär linje inom den breda vänstern någonsin kommer att uppstå. Hatet mot “kapitalismen”, “imperialismen” tycks vara djupt ingrodd även i den demokratiska vänsterns mytologi.” Tyvärr har det under en lång tid utvecklats en tradition av våld/illa gömd antisemitism/totalitarism bland antiimperialistiska/antikapitalistiska rörelser, men idéer om antiimperialism/antikapitalism är inte i sig automatiskt våldsamma/antisemitiska/totalitära. Frågan för vänterörelser handlar knappast om när de ska ge upp med att vara emot kapitalism och imperialism, utan när deras metodlogi och retorik ändras.
Kommenterat av Zerza02 — 1 april 2009 @ 16:09