Antisemitism. I senaste nyhetsbrevet från Svenska kommittén mot antisemitism bidrar jag med en text om en oroväckande tendens inom organisationen Palestinagrupperna i Sverige.

Palestinagrupperna ser “Israellobby” bakom engagemang mot antisemitism

Det finns starka skäl att vara bekymrad över tillståndet i organisationen Palestinagrupperna i Sverige.

I nummer 4/2009 av tidskriften Palestina Nu har organisationen börjat se spöken.

När kriget i Gaza bröt ut förra vintern var jag en av många svenskar som starkt berördes av de rapporter som kom från området. Jag var mycket kritisk till Israels krigföring och skrev därför på ett upprop som protesterade mot övergrepp på civila.

Jag sympatiserar med den palestinska saken; att få ett slut på ockupationen, och bilda en självständig, palestinsk stat. Jag tror det är till gagn för båda parter i konflikten.

För mig är det självklart att kunna hysa sympatier för såväl palestinier i Gaza som judar i Sverige eller någon annanstans. Tyvärr verkar inte de svenska Palestinagrupperna hålla med om det. I sin tidskrift stämplar man mitt engagemang mot antisemitism som ett försvar av israelisk krigföring, och utnämner mig till en av talespersonerna för “den svenska Israellobbyn”. Orsaken är en artikel som jag skrev efter förra vinterns krig.

För samtidigt som den israeliska militärmakten gick hårt fram i Gaza så hände andra saker på ett helt annat plan, i andra delar av världen. Judar och judiska symboler i Sverige och andra länder attackerades. På flera svenska bloggar skrevs saker om judar som tidigare varit tabu. Någonting verkade ha hänt, någon form av fördämning verkade ha brustit.

I Luleå valde domkyrkoförsamlingen att på grund av Israels krigföring i Gaza ställa in det årliga fackeltåget till minne av Förintelsens offer, och av samma skäl hoppade en regissör vid Helsingborgs stadsteater av arbetet med en pjäs om en judes upplevelser i ett nazistiskt koncentrationsläger.

Judar över hela världen, såväl levande som döda, fick kollektivt bära ansvaret för vad den israeliska regeringen gjorde. Precis som så många gånger förr.

Om detta handlade min artikel på Expressens kultursida den 27 januari förra året, självaste minnesdagen av Förintelsen. Jag skrev att jag var orolig över att så många debattörer och politiker som annars brukar hålla hög svansföring i antirasistiska frågor nu var tysta. Och jag fördömde samtidigt den israeliska krigföringen i Gaza.

En person som jag nämnde i artikeln var Anna Wester, informationsansvarig i Palestinagrupperna och redaktör för tidningen Palestina Nu. Anledningen var att hon i sin egen blogg försvarade och rekommenderade en av de då mest antisemitiska bloggarna i Sverige, en blogg som senare kritiserades hårt av Svenska kommittén mot antisemitism för delar av dess innehåll.

Bloggen drivs av vänsterpartisten Jan-Inge “Jinge” Flücht i sken av någon förment form av “Israelkritik”. Anna Westers rekommendationer av bloggen skedde också under en period då antisemiten Lasse Wilhelmson var en återkommande gästskribent på den. Där påstods bland annat att en världsomspännande sionistisk elit planerat såväl den globala finanskrisen som 11 septemberattentaten av ren och skär ondska, och judendomen framställdes som orsak till israeliska soldaters brutala behandling av palestinier och knöts till anklagelser om förgiftat palestinskt dricksvatten.

Att Palestinagrupperna efter min kritiska artikel pekar ut mig som en ledande företrädare för “Israellobbyn” är nästan lite komiskt, men ack så förutsägbart. Mönstret känns igen från förr.

Även åtalet mot Ahmed Rami för hans grova nazistiska propaganda i Radio Islam i slutet av 80-talet var enligt Palestinagruppernas nuvarande ordförande Per Gahrton “ett illavarslande tecken på undfallenhet för en resursstark lobbyverksamhet”, ett sätt att enligt Gahrton vända uppmärksamheten från “israeliska grymheter”.

Gahrton tvingades efter domen mot Radio Islam att byta fot. Rami fälldes för hets mot folkgrupp på flera punkter och hamnade bakom lås och bom. Anna Wester och Palestinagrupperna har sent omsider även tagit avstånd från Lasse Wilhelmson, efter att Wilhelmson under året som gått offentligt börjat ifrågasätta Förintelsen och torgföra allt mer vidsträckta konspirationsteorier om judar.

Att personer som inte kan känna igen den mest uppenbara antisemitism bara för att den framförs bakom Israelkritiska slagord, även ser i syne vad gäller “Israellobbyn” är kanske inte så förvånande. Men väldigt tråkigt för en organisation som har en så viktig fråga att jobba för.

Läs hela nyhetsbrevet från SKMA som pdf här.

Ilmar Reepalu-affären. När jag själv inte har tid att skriva så tipsar jag gärna om andras kloka ord. Mycket har redan sagts och skrivits om kommunalrådet Ilmar Reepalus famösa uttalanden om hatbrotten mot judar i Malmö. Jonathan Leman förklarar i detta inlägg på ett föredömligt sätt var en stor del av problemet ligger, med anledning av att kulturskribenten Petter Larsson gått ut och försvarat Reepalu genom att själv rationalisera hatet. Ett utdrag ur Lemans text:

Man kan inte vara antirasist och samtidigt anse att orsaken till rasistiska hatbrott eller hat mot något grupp ligger någon annanstans än hos den som hatar eller hos den som utför hatbrott. Däremot är det inget konstigt att hävda att det som sker i Mellanöstern kan trigga en redan existerande judefientlighet och användas som en förevändning för att angripa judar.Petter Larsson, däremot, förklarar agerandet från andra judar som grundorsaken till hatet mot judar i Sverige. Det är en hållning som innebär att hatet ges någon form av legitimitet. Att den åsikten uttrycks av någon som kallar sig antirasist borde vara sensationellt.

Det är precis samma sak som de förklaringar till islamofobiska hatbrott som man kunde se (och fortfarande kan se) från en del håll i kölvattnet av terrordåd i Storbritannien och i USA. Orsaken till fientligheten mot muslimer är muslimska terrorister, hette det då. Terrordåd utförda av enstaka muslimer kan trigga igång och aktivera antimuslimska stämningar men är inte grundorsaken till hat mot muslimer. Larsson har aldrig, på samma sätt som när det gäller det antijudiska, förklarat det antimuslimska med andra muslimers agerande.

(…)

Det vore också intressant att höra Petter Larssons kommentarer till hatet mot muslimer i Södertälje som drivit muslimska familjer på flykt från en del bostadsområden. En fråga som Sakine Madon gjort mycket för att lyfta. Kristna ungdomar med rötter i Mellanöstern har all anledning att känna ilska och sorg över vad som drabbat kristna i olika länder i Mellanöstern. Men, bland de som kommenterat situationen (som fått allt för lite uppmärksamhet) för Södertäljes muslimer finns som tur är ingen, vad jag kunnat se, som rationaliserat fientlighet mot muslimer som ett svar på hur andra muslimer på något annat ställe på jorden behandlar kristna.

Att förklara rasism på ett sätt som i praktiken innebär en rationalisering av hatet är alltid att gå rasisters ärenden. Det spelar ingen roll om det är en etniskt svensk tonåring som legitimerar sin främlingsfientlighet med att en kompis blivit rånad av en invandrare, en arabisk-svensk ungdom som förklarar sitt judehat med det som drabbat människor i Gaza eller en kristen tonåring med rötter i Mellanöstern som förklarar sin fientlighet mot muslimer i Sverige med att muslimer i Mellanöstern tvingat dennes familj att fly hit. Som Ungdom mot rasism brukar säga: “Rasismen är problemet!”

Läs hela inlägget här.

Jag har i ett par sammanhang noterat att någon eller några roar sig med att skriva kommentarer i mitt namn på bloggar och efter artiklar som har med ämnet politisk extremism att göra. Av kommentarernas innehåll att döma så är det personer som själva hör hemma i politiskt extrema miljöer, och som uppenbarligen blivit provocerade av vad jag skriver och på det här sättet vill “straffa” mig.

Jag  brukar nästan aldrig kommentera andras artiklar eller blogginlägg. Om jag vill säga något så föredrar jag att göra det på min egen blogg. Därför: om det dyker upp kommentarer skrivna i mitt namn på andras bloggar eller nättidningar så kan man utgå ifrån att det är någon annan som står bakom.

/Magnus Sandelin

Donald Boströmaffären. Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism, och journalisten Charlotte Wiberg, skriver i DN idag (finns ej på dn.se) om hur Aftonbladet försöker blanda bort korten genom att hänvisa till en sedan länge känd israelisk skandal, i sina desperata strävanden efter att rättfärdiga sin famösa publicering av Donald Boströms ogrundade teorier om en internationell judisk organstöldshärva.

Utdrag ur artikeln:

Faktum kvarstår. Utan någon som helst bevisning hävdade Donald Boström att staten Israel systematiskt mördade palestinier i syfte att plundra dem på organ. Boström sökte dessutom göra gällande att unga palestinier ”fångats in, och … ofrivilligt fått agera organreserv innan de dödats”. Det hela kopplades även till en kampanj för organdonationer i Israel. ”Samtidigt som denna organkampanj pågick försvann unga palestinska män som levererades tillbaka nattetid till sina byar fem dygn senare, döda och uppsprättade”, står det i texten.

Så byggs en mening naturligtvis inte upp om inte ett orsakssamband antyds. Och det orsakssambandet består inte bara i organstölder utan i aktivt dödande av palestinier. Boström låter ett ”stort antal” palestinska familjer yttra misstanken att ”deras söner blivit bestulna på organ innan de dödades”.

De föregivna förbrytelserna i Israel associeras på ett dunkelt sätt till en korruptionshärva i New Jersey och gripandet av en judisk man involverad i organhandel. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg kallar nu (i ”Medierna”, P 1 2/1) sammankopplingen med New Jersey-skandalen för ”olycklig” och hävdar att det för henne själv hela tiden varit ”självklart att det här inte hörde ihop med New Jersey”.

Att hon själv i Aftonbladet (”Granska Israel!” 21/8) spätt på den ”olyckliga sammankopplingen” då hon i en sammanfattning av Boströmartikeln utökade den underförstådda amerikansk-judiska involveringen till att innefatta ”ett tjugotal rabbiner” som skulle vara anklagade för ”penningtvätt och illegal organhandel med kopplingar till Israel”, är något hon nu förtiger.

Läs hela artikeln här.

Uppdatering: Jonathan Leman avslöjar hur den socialdemokratiska toppolitikern Carin Jämtin hyllar Donald Boströms artikel.

Politiskt våld. Göteborgs-Posten granskar i en serie artiklar den vänsterextrema kriminaliteten i Västsverige, och konstaterar bland annat att ytterst få av alla brott leder till åtal (tyvärr ligger inte hela artiklarna ute på nätet).

Och som alltid leder sådana här journalistiska granskningar till att en del personer (oftast samma) till varje pris försöker att förneka/förringa/prata bort att det finns en allvarlig politiskt motiverad brottslighet från vänster (bra att känna till om man läser Anders Svenssons blogginlägg: den Säpo-rapport som han hänvisar till för att förringa problemet omfattar endast anmälda brott där det finns en misstänkt gärningsman. Oftast gör det inte det när det handlar om vänsterextrem brottslighet, alltså precis det som GP kritiserar).

Lästips. Idéhistorikern Henrik Bachner har släppt en ny bok, “Judefrågan - Debatt om antisemitism i 1930-talets Sverige” (Atlantis Bokförlag). Den har hittills fått bra recensioner i Expressen och Corren. Jag har själv ännu inte hunnit läsa den.

Här är förlagets beskrivning av boken:

“År 1933 fick Sverige en ny granne i söder: en nazistisk diktatur buren av radikal antisemitism. På nära håll iakttogs under de följande åren hur en rasistisk ideologi omsattes i praktisk politik. Men hur förstods det nazistiska judehatet från svensk horisont? Och hur förklarades antisemitismen som företeelse?
Med utgångspunkt i dessa frågor belyser idéhistorikern Henrik Bachner konservativ, socialdemokratisk och kristen idédebatt i 1930-talets Sverige. Boken visar hur uppfattningar skiftade inom och mellan dessa opinioner, men den blottlägger också hur förståelsen av antisemitismen ofta färgades av den fördom som analyserades. Även motståndare till nazismen såg inte sällan på judehat som i någon mening självförvållat. Fram träder en delvis ny bild av den svenska debatten om ‘judefrågan’ åren före Förintelsen.”

Lästips. En bra debattartikel i Journalisten av Expo-reportrarna Lisa Bjurwald och Jonathan Leman, om debattsajten Newsmill som publicerat texter av en ledande nazist och en annan känd antisemit. Nu är Newsmill nominerat till Stora Journalistpriset.

“Bör Newsmill belönas med svensk journalistiks tyngsta utmärkelse, efter att ansvarslöst ha släppt in extremister i den offentliga debatten och dessutom vitmålat dem? Vi anser inte det.”

Läs mer här.

Uppdatering 13/11: SVT:s Kulturnyheterna följer upp med kommentar från Newsmills ansvarige utgivare, och Jonathan Leman svarar på sin blogg.

Jihadism. Ekot rapporterar idag att flera unga män i Sverige har värvats av en fritidsledare på en fritidsgård i Rinkeby för att strida för en islamistisk grupp i Somalia. Några av dem som har åkt ner har dödats.

Läs mer här.

Konspirationsteorier. I april uppmärksammade jag här på bloggen att v-riksdagsmannen Egon Frid skrivit på ett upprop som ifrågasatte den officiella versionen av 11/9. Jag skrev om risken att han därmed spelade människor med grumliga syften i händerna, till exempel de delar av den så kallade Sanningsrörelsen som är tydligt influerade av antisemitiska förklaringsmodeller. Därför tyckte jag att Egon Frid skulle tydliggöra var han själv stod i frågan, vilka “alternativa” teorier om terrorattackerna han egentligen själv trodde på.

Efter TV4-programmet Kalla Faktas granskning av “Sanningsrörelsen” och Egon Frid tar han nu på sin blogg avstånd från “Sanningsrörelsen”, och ångrar att han skrev på uppropet i våras. Sent omsider verkar han ha förstått det problematiska i att en riksdagsledamot lånar ut sig till den typen av upprop. På bloggen skriver han:

“Mitt namn och min position som riksdagsledamot har använts som intäkt av olika intressen och olika organisationer som för fram alternativa förklaringar. Dessa konsekvenser kunde jag inte se då jag skrev under uppropet men har nu fått se mig sammankopplade med rörelser som jag inte är och aldrig har varit en del av och åsikter som jag aldrig har eller kommer att dela.”

Jag kan bara gratulera Egon Frid till den här, något senkomna, insikten. Bättre sent än aldrig.

“Tyvärr har vi samma tendenser inom vänstern, FiB/K och Palestinagrupperna när det gäller judarnas historia, deras rasistiska religion och Talmudiska ideologi, som gör dem farliga med sitt otillbörliga inflytande på världspolitiken och historieskrivningen.”

Så uttrycker sig Bengt Holmgren, en ganska flitig skribent på FiBforum, en öppen mejlingslista som administreras av föreningen Folket i Bild/Kulturfront. För säkerhets skull har föreningen skrivit en brasklapp om att “varje deltagare ansvarar själv för sina ord”.

Under de senaste två månaderna har jag i samband med research för P1-programmet Kalibers reportage om judehatarna kring den svenske islamisten Mohamed Omar följt diskussionen på FiBforum. Det har varit en ganska nedslående studie. En hel del av det som skrivs i forumet är grovt antisemitiskt.

Bengt Holmgren är en av dem som uttrycker sig grövst. Han deltog i Mohamed Omars “antisionistiska” demonstration på Sergels torg tillsammans med högerextremister den 20 september och uttryckte sig senare så här på FiB forum om föreningen FiB Kulturfronts officiella avståndstagande från demonstrationen:

“Min stilla misstanke är att det faktiskt krupit in sionistiskt judiska intressen inom ledningen eller åtminstone ett visst mått av sympati för deras intressen att FiB/K fullständigt tappat greppet om yttrandefrihetsfrågan. Det visar i så fall bara på hur farliga sionisterna är även i vår omedelbara närhet och att man inte varit uppmärksam inom FiB/K.”

Bengt Holmgren tycker i ett annat inlägg att man ska kunna diskutera “judefrågan”:

“Man bör kunna diskutera även de s k känsliga frågorna som judefrågan i sammanhanget annars missar man något väsentligt. Relationen mellan judendomen och sionismen är så tätt sammanbunden att de nästan blivit ett. Det går därför inte att bortse från att diskutera judendomen och dess makt i världen.”

I ett annat inlägg försöker Bengt Holmgren utreda “antisemitismen som begrepp”:

“Själva begreppet antisemitism har idag valts att omfatta enbart judar. Detta har med största sannoliket införts med benägen hjälp av sionisterna och är idag ett sionistiskt begrepp för att urskilja judar från alla andra i världen och kalla judarna för ett folk, ett exklusivt utvalt folk med särskiljda rättigheter att behärska och terrorisera andra folk med hänvisning till religiösa urkunder, inte folkrätten.”

En annan flitig skribent på diskussionslistan och mångårig medlem i FiB/K, Dennis Zackrisson, svarar instämmande: “Bra utrett, Bengt!”

Dennis Zackrisson var en av dem som försvarade judehataren Ahmed Rami när han spred sin naziinspererade propaganda  i slutet av 80-talet. Zackrisson skriver i ett inlägg på Fibforum att han med vetskap om alla Mohamed Omars tillkortakommanden ändå betraktar honom “som en tillgång för palestinakampen”, och att han inte heller har några problem att demonstrera tillsammans med Omar.

Janne Bjernfeldt, en annan listmedlem, hävdar att de flesta palestinier i Sverige stödjer Mohamed Omar, och skriver så här om det starka motstånd som finns inom vänstern mot Omars “enhetsfront”:

“En antiimperialistisk rörelse där alla tycker lika kommer aldrig att existera. Det trodde jag faktiskt att alla i och runt FiB/K hade tagit till sig. Men kanske det är som en medlem i FiB/K påpekade för mig för några veckor sedan, att största delen av vänstern INTE är antiimperialistisk.”

Den i Kalibers reportage omtalade Lasse Wilhelmson skriver ofta inlägg på FibForum. Efter föreningen FiB Kulturftonts offentliga avståndstagande från hans åsikter och den debatt som uppstod bland personer kring föreningen så skrev han:

“Man kan inte samtidigt försvara yttrande- och tryckfriheten och undvika att dra på sig ‘antisemit’-jägarnas smutskastningskampanjer, eftersom syftet med de senare är att just strypa yttrandefriheten. I valet mellan dessa, har FiB kulturfront nu inte bara offrat sin portalparoll, utan även frivilligt underkastat sig den sionistiserade kulturelitens hegenomi i svensk debatt. (…) De diskussioner som nu pågår kommer leda till en vänster som avgränsar sig gentemot sionismen (som är den vidrigaste formen av rasism) och en höger som avgränsar sig gentemot rasismen i sin syn på invandrare och invandringspolitiken. Detta kommer att göra det möjligt att skapa en antisionistisk enhetsfront i Sverige. Denna utveckling sker nu överallt i västvärlden och är ett uttryck för ökade motsättningar mellan världens folk och den sionistiska maktelitens strävan efter en ny världsordning”.

Lasse Wilhelmson torgför alltså sin gamla vanliga teori om en värld styrd av “sionister”, och öppnar för en “ohelig allians” mellan vänster och extremhöger i kampen mot “sionismen”. Det är en allians som han på sätt och vis redan har ingått, till exempel genom sina öppenhjärtiga intervjuer på högerextrema forum som Nationell Idag och nationell.nu, och deltagande i demonstrationer och möten tillsammans med högerextremister.

Wilhelmsons inlägg får uppmuntrande ord av Snorre Lindquist (Tidskrift för folkets rättigheter): “Bra Lasse! Gratulerar till din rättframma analys.”

När Lasse Wilhelmson skriver att avståndstagandena från den “antisionistiska” demonstrationen på Sergels torg kommer att få “långtgående konsekvenser för de antiimperialistiska arbetet i Sverige och för solidaritetsarbetet med palestinierna i synnerhet”, så svarar en annan FiB-profil, Anders Püschel, aktiv bland annat i ett av antikrigsnätverken i Malmö:

“Det tror jag också. Nu har vänstern visat sitt rätta, sionistiska ansikte.”

Anders Püschel, som även översatt en artikel för publicering på Mohamed Omars hemsida, kommenterar en ledarartikel från Sydsvenskan som såg “hatet mot staten Israel, sionismen och judarna” som gemensam nämnare för demonstranterna på Sergels torg, så här:

“Men vad är det för fel med att hata de förhatliga? Är det inte snarare de som inte hatar sådana som förtjänar klander?”

I ett inlägg som han publicerar på Fibforum efter Kalibers program om “den oheliga alliansen” framhärdar Püschel i att det är judarna, det judiska folket, som är fienden. I en reaktion mot Andreas Malm, som i programmet säger att det inte råder någon konflikt mellan det palestinska folket och det judiska folket, skriver Anders Püschel:

“Säg det till de palestinier som har fördrivits och fortsatt blir fördrivna från sina hem så att dessa kan ockuperas av judar”.

Leif Erlingsson, som valt att lämna föreningen FiB/K efter att dess ledning tagit avstånd från Lasse Wilhelmson, ifrågasätter i ett inlägg bevisen för att nazisterna använde gaskammare för att mörda judar, och bifogar i ett annat inlägg det ökända antisemitiska falsariet Sions vises protokoll, som han menar överensstämmer med verkligheten.

Erlingsson skriver också: “Omar & gänget har lyft locket på landet “tiga ihjäl”. DET är hedervärt, och långt över tiden!”

Det här är bara några exempel på den grova antisemitism och stöd för Mohamed Omar som florerat på FiBforum de senaste veckorna. Det som är glädjande i sammanhanget är att andra listmedlemmar ofta argumenterar emot med kraft. Men det stora flertalets tystnad mot antisemiterna på FiBforum är ändå oroande. Att det finns ett inte obetydligt stöd inom den här lilla delen av extremvänstern för Lasse Wilhelmsons och även Mohamed Omars antisemitiska världsbild är tyvärr klarlagt.